Min mage vände sig ut och in.

- Well that's comforting to hear... sa jag sarkastiskt och kollade oroligt ut genom fönstret.

Jag hörde ett litet ljud från honom innan ett skratt lämnade hans läppar.

- You have humor, I like that.

Han öppnade sitt bilfönster och vände sig dit för att blåsa ut röken innan han stängde det igen.

- Yeah, well I'd like to live too so if you don't mind telling me where I'm going because so far I'm not very reassured... mumlade jag och skruvade besvärat på mig.

- Take it down a notch shawty, I ain't gonna kill ya.

Han blåste ännu en gång ut rök, utan att öppna fönstret den här gången. Röken spred sig i luften, innan den sakta försvann. När han rökt klart kastade han den i en liten kopp som han hade i bilen.

- How would I know, I'm in a car with a murderer... Jag himlade med ögonen och korsade armarna över bröstet.

- Are you going to throw that in my face every single time I open my mouth about something? morrade han lågt.

Hans röst var djup och ögonen var mörka. Jag harklade och skakade på huvudet.

- No... pep jag. Sorry.

Jag svalde högt och klumpen i halsen försvann neråt. Jag kände att mina händer började fuktas.

- Good, because I'm not in a mood to hear ya. Han vände tillbaka blicken till vägen. Or you're annoying pleas about me.

 

Antingen var grabben A, psykiskt sjuk. B, galen. C, bipolär.

Än så länge lutade det åt C, att han hade prognosen bipolär.

 

- Oh, thanks... Varje ord jag sa var sarkasm.

- You are so pleasant to be around, let me tell you.

Det la sig en spänd och pinsam tystnad över oss. Jag kikade på honom då och då, och varje gång så knöt sig magen.

- Do you really think I care? spottade han vasst fram. Hans fingrar ringlade sig om ratten, höll den hårt. Jag såg det för hans knogar bleknade till en vit nyans.

Jag svarade inte. Istället suckade jag och kollade framåt. Jag brydde mig inte om att öppna munnen något mer.

Men det verkade som att det inte var det han ville.

- Are you going to answer me or ignore me like an idiot? väste han.

Jag andades ryckigt till och händerna knöt sig.

Vad var hans problem egentligen?!

- What the fuck do you want me to say?! spottade jag frustrerat fram.

- I don't know, anything! Han svängde av ner på en annan väg. Just don't ignore me.

- I thought you didn't want me to talk anymore? Jag lyfte på ögonbrynet och kollade misstroget på honom.

- No, sa han entonigt. I didn't want you using what you saw against me. I never said anything about you not talking.

- Whatever...mumlade jag tyst.

Lyckligtvis sa han inget mer och höll ögonen på vägen.

Jag hittade olika saker att hålla uppmärksamheten på en kort stund, tills jag blev uttråkad på det och mina ögon drogs mot hans ansikte.

 

Jag kunde inte ljuga, han såg bra ut. Till och med när han rökte. Hans käke var spänd vilket såg sexigt ut. Jag började räkna fräknarna i hans ansikte. Jag hann bara till fyra innan han frustrerat suckade, och snabbt vände huvudet mot mig.

- What? Is there something in my face?

Jag skakade på huvudet. Jag ville verkligen bara hem.

 

Antingen var han psykisk eller så visste han bara var jag tänkte på, för förvånade mig genom att säga:

- Look, you saw too much. I can't just let you go after what you witnessed. I'd be an idiot to.

Han fuktade sina läppar med tungan och sneglade på mig, utan att röra huvudet.

Det lugnade lite, men jag var fortfarande nervös.

- I promise, la han snabbt till.

Jag nickade igen.

Vad hade jag gett mig in på? Jag slog handflatan mot pannan, vilket måste ha gjort det tydligt för honom att jag inte var positiv alls, till det som hade hänt och skulle hända. Han fortsatte prata:

- I meant it when I said I'm not going to hurt you. I just have to figure some things out, okay? You'll be home in no time.

Lättnaden sköljde över mig när det han sagt sjönk in. Men det förklarade inte vissa saker. Jag fuktade mina torra läppar med tungan. Jag tog några djupa andetag för att bli av med dom sista nerverna, när ett litet skratt uppstod i bilen.

- Are you giving birth or something because it sounds like you about to pop that shit out right now.

Han tyckte att han själv var väldigt rolig, vilket fick mig att skratta. Högt.

- You have a cute laugh, log han med en nickning och jag kände att kinderna hettade.

- Thanks... Though I think I sound like a hyena.

Nu brast han ut i skratt. Han tog ett stadigt tag i ratten, noga med att inte tappa kontrollen över bilen - vilket inte var något vi behövde sätta som ännu en börda över hans axlar.

- You're funny.

- Well, I try. Jag låtsades borsta bort något från mina axlar, vilket fick oss båda att skratta igen. Det var en skön känsla att äntligen få skratta.

- You are the first girl I've ever taken with me to have such a good sence of humor.

Jag stelnade till när jag förstått vad han sagt.

- You've taken other girls? Jag kollade på honom med stora ögon, vilket fick honom att skratta en tredje gång.

- I'm joking! Han höll sig för magen med högra handen, den vänstra armen hängde över ratten. You should have seen your face right now, one word. Han kollade på mig. Priceless!

- Ha ha, very funny... jag fejkade ett leende när han cheesade mot mig - hans leende var "to die for".

- You have a nice smile, kläckte jag ur mig. När jag insåg vad jag precis sagt så blev jag verkligen generad. Så himla pinsamt!

- Thanks, log han mot mig. Han visade sina vita tänder med flit. You got a cute smile yourself.

Jag skakade försiktigt på huvudet medan jag lutade mig bakåt. Tanken på att jag inte skulle få åka hem snart satt fast i bakhuvudet. Jag sträckte mig efter volymknapparna på radion, bara för att få tyst på hans snack.

- Hey, I don't like music, sa han enformligt.

- Who doesn't like music? sa jag med rynkad panna och kollade på honom.

- Me, now pipe down and let me drive okay? I need to think, fräste han.

Sedan så harklade han sig och lugnade sig en aning.

Jag insåg att detta var ett bra tillfälle att få ut sanningen ur honom.

- Okay, well while you're at it, mind telling me where we're going?

- So fucking impatient, sa han med en raspig ton samtidigt som han tog ut en cigarett från det lilla paketet. Han tände den innan han förde den mot läpparna. We're going back at my place, mumlade han när han öppnade fönstret för att blåsa ut cigarettröken.

 

Åh, herregud. Snälla hjälp mig.

 

___________________________________________________________________________________________

 

 

 

 

Gud hade verkligen andra planer för mig ikväll...för jag hade verkligen inga avsikter för det som hände. Allt jag ville var att hänga med min vän Carly och för en gångs skull ha riktigt kul, men nej. Gud förbjuder mig att göra någonting, förutom att få all den lycka jag längtat efter, för att sedan se den glida iväg mellan fingrarna på mig. Ja, ingen lycka för mig inte, därför är mitt liv som det är.

 

Det tog mig en stund innan jag kopplade ihop vad som faktiskt hänt... Chocken sköt igenom mina ådror den sekunden jag såg blodet droppa från huvudet, på killen som livlöst fallit till marken. Min mage vred sig av skräck, jag bet hål på läppen och min hand åkte direkt upp till munnen för att förhindra ett högt skrik.

Jag kunde inte andas, jag kunde inte röra mig och jag kunde inte slita blicken från vad som hände framför mig. Mina knän var som gele, dom satt nästan fast på den leriga marken.

Jag hörde prasslet av löven och ett oväsen. Det fick mig att kolla upp, rakt in i Danger's ansikte. Jag mötte hans ögon då han såg mig och jag paniken kom flygande mot mig.

 

Min strupe drogs ihop och jag började skaka på huvudet. Jag ville berätta att jag inte såg någonting alls, men han viskade snabbt något till dom som stod runt honom innan han målinriktat siktade stegen mot mig. En vild röst i huvudet skrek att jag skulle springa, men jag ville verkligen inte riskera att bli skjuten. Dessutom var han antagligen snabbare än mig... När han kom fram slingrade han sin arm runt min midja och jag flämtade när han lätt kastade mig över axel och började obekymrat gå. Allt hände så snabbt och jag var i chocktillstånd så jag fattade verkligen inte vad som hände förren jag satt i ett passagerarsäte.

Om jag var rädd för någon minut sedan så var jag absolut skräckslagen nu.

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var ensam, så jag bara satt där i väntan på en idé. Försiktigt sneglade jag runt för att se något föremål som kunde sätta mitt liv i fara. Kanske en kniv? En bomb? En till pistol...? Men jag såg ingenting. En liten lättnad sköljde över mig och jag andades försiktigt ut. Men lättnaden försvann väldigt snabbt då dörren till förarsätet öppnades. Självaste Danger satte sig bredvid mig. Han såg inte alltför nöjd ut.

 

Utan att säga ett ord startade han bilen och började rulla ut från stället bilen stått parkerad. Plötsligt ryckte min kropp till och hjärnan började fungera.

- Wh...where are you taking me? Are you going to...kill me? Oh god, please I don't want to die... mumlade jag väldigt obekvämt medan tankarna strömmade genom huvudet. Bilder kom också upp, min styckade kropp i skogen där ingen skulle hitta dom...

- Be quite, will ya? Han avbröt mig och hans röst var inget annat än bitter, vilket fick mig att genast sluta prata och jag höll tyst.

Det blev en otroligt tryckt spänning och jag började plocka med fingrarna och bet mig i läppen för att förbli tyst. Men jag kunde verkligen inte hjälpa det, jag var tvungen att veta vad som höll på att hända.

- Hey, uhm...Danger? Mentalt gav jag mig själv ett slag i ansiktet, något dummare än detdär kunde jag iallafall inte säga... Dude, whatever your name is. Sorry to burst your bubble or anything, but I really have to get home... It's late as it is, and when my parents find out that I snuck out, I will be dead. Literally.

Det enda jag fick som svar var ett litet skratt, vilket fick mig att rynka pannan.

- What's so funny?

- You.

Han fortsatte snegla i sidospegeln på bilen med ett flin på läpparna, när han kollade på mig i knappt en sekund innan han fortsatte kolla på vägen.

- Me? Jag kliade mig generat i nacken. What about me?

- You're in a car with someone you just saw commit a murder yet all you can think about is getting in trouble...by your parents? Han kollade på mig nu, med full uppmärksamhet när jag nervöst svalde salivet som började samlas i munnen.

- Uhm, well, you see, my parents are far more scarier than you. Trust me when I say, you got nothing on them when it comes to scaring someone. Besides you clearly have your reasons yo what you do and that's fine. I don't care as long as I stay alive. But that won't happen if my parents find out I'm gone.

- You are one confusing chick, let me tell you, skrattade han medan han kollade i sidospegeln ännu en gång.

- Yeah, well you aren't one easy walk on the park, either, muttrade jag innan jag satte handen under hakan och vilade armbågen mot armstödet.

- You don't even know me, protesterade han.

- I know enough and saw enough to know you spell trouble, erkände jag och bet mig i läppen.

- I'm guessing you heard about me then? han rynkade pannan när jag vände på huvudet för att kolla på honom för första gången under bilresan.

- Yup, more than I wanted to. Believe me.

- And you believe them? Han snörpte lite med munnen och fortsatte ha blicken på vägen nu när han bytte körfält. Han höll fortfarande med sin högra hand längst ner på ratten och den vänstra armen hängde kvar över ratten när han grävde lite i fickan på sin läderjacka.

- No... jag kom ihåg det lilla grälet med Carly på festen. Men jag påminde mig själv, jag hade sett honom döda en levande person...

- Good.

Han drog fram ett cigarettpaket ur fickan och tog fram en cigarett, placerade den mellan läpparna innan han tände den och stoppade tillbaka paketet i fickan.

- Because I'm sure the truth is far more worse.

Han blåste ut en perfekt runt liten ring av cigarettrök.

 

___________________________________________________________________________________________

Detta var ett lite kortare kapitel, men hoppas ni gillar det.

Kommer börja översätta dialogerna på måndag. Ska bort över helgen och har redan fixat dom tidsinställda inläggen - där dialogerna fortfarande är engelska. Tror också jag kommer börja med lite bilder o så...

 

Alltså kommer det 3 tidsinställda inlägg utan kommentarsgränser, men släng gärna iväg en iallafall! :)

Jag skulle dö.

Det var officiellt.

Antingen det eller så flyr jag undan för hela mänskligheten. Ja, det låter bra. Då blir jag ju åtminstone ensam, inte död.

 

När Carly började dra mig i alla olika riktningar på festen så kom jag på mig själv med att kasta blickar efter honom var vi än gick. Jag kollade efter Danger, som dom kallade honom. Bara namnet fick magen att vända sig ut och in. Jag vet inte varför jag gjorde det, jag kunde inte förklara varför. Det var nog nerverna som gjorde att jag reagerade som jag gjorde. Jag var mer orolig över mitt liv än vad jag borde. Jag oroade mig mer för den här killen jag aldrig vetat om förren nu, än för mina föräldrar.

Bara det borde ju förklara en del för er.

 

Jag höll på att bli galen och just då ville jag bara iväg från allt. Mitt huvud skulle inte gå åt alla möjliga riktningar i skräck för att se honom utan isåfall på grund av mina föräldrar. Tänk om dom lämnade huset för att leta efter mig och hittade mig här? Tänk om dom ringer polisen och en hel patrull börjar leta efter mig? Tänk om...

Äh, vafan varför bryr jag mig? Mina föräldrar är ju inte mitt största bekymmer...

 

Jag ryckte min hand ur Carly's och väntade tills hon vände sig om.

- I need to breathe, Carly, jag erkände. I didn't come here to just walk around. I came here to have fun, and if all we're going to do is running away from every social group at this party, I'm going home.

Hon satte en hårslinga bakom örat innan hon småskrattade.

- Sorry, hon rodnade. I didn't notice I was being too pushy.

- It's not that you were being too pushy...jag avbröt mig själv och hittade ett bättre sätt att uttrycka mig. It's just that ever since "Danger", jag gjorde ett citat-tecken i luften med fingrarna, talked to me, you've been on your radar and I can't take it anymore.

- I'm sorry, hon fuktade sina läppar med tungspetsen.

- It's just that...jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. Ever since he talked to me, you been acting like I'm going to die, and I'm not.

- How would you know? Hon lyfte sin hand och pekade på mig. He's called Danger for a reason, Kelsey!

- Yeah, well Danger talked to me once. It's not like he asked me out or anything, jag skakade på huvudet. You're overreaction Carly, and you know it. Besides you don't know him!

- I know enough about him to know he's bad news. Hon försökte låta övertygande men det hon sa lät som skitsnack.

- And you believe what everyone says? jag rynkade pannan och hon nickade fort. Carly, not what everyone says is the truth. People exaggerate everything nowadays. You can't belive the shit people say. You should know that the first hand!

Jag påminde henne om den gången Danny Jergins startade ett rykte om att Carly hade legat med honom. Det blev värre och man sa att hon antagligen blivit gravid, att hon gjorde abort. Det pågick i flera år innan det äntligen slutade och nya rykten skapades.

- That's different, försökte hon försvara sig.

- How? jag satte händerna på höfterna. Name one way on why that's different.

Jag stampade med foten i golvet medan jag väntade på svar.

- It just is, okay? muttrade hon surt. Everyone knows about him Kelsey. He didn't spread shit on his own. People already knew of him.

- Yeah, from shit other said about him. It doesn't matter who started it, Carly, the truth still remains the same. No one knows the truth. The only person who does is this Danger-kid and when he admits it himself, then it's true. Until then, everything you hear is fake.

Efter en stund av tystnad gan hon äntligen med sig.

- Fine, but don't say I didn't warn you.

Hon kollade på mig innan hon krokade sin arm i min och drog med mig bort mot delen av festen där det faktiskt fanns människor som dansade.

 

Jag var den som vantligtvis inte tänjde på gränserna, men denhär kvällen trodde jag att jag skulle göra det. Så jag gick och hämtade en till öl, lät vätskan rinna nerför strupen medan jag gick tillbaka mot Carly. Men hon var inte där. Åh, skit.

Jag suckade och börja leta efter henne. Jag tryckte mig förbi massor av människor, vissa dansade mot varandra som om dom hade sex, vissa rökte en joint, andra drack sig fulla. Men jag kunde inte se Carly någonstans.

Några minuter senare värkte mina fötter efter att ha gått så mycket. Men jag satte mig inte ner. Vissa förstod nog inte meningen med en stol...

 

Tillslut gav jag upp och tog upp mobilen för att skicka ett meddelande till henne.

Nöjt satte jag ner mobilen för att kolla på något som fångat min uppmärksamhet. När jag gick närmre såg jag att det var en stock. Jag visste att detta var det närmsta en stol jag kunde komma, så jag gick snabbt bort mot den för att sätta mig ner. Jag sträckte på benen, vilket gjorde mig mycket mer avslappnad...Och bekväm.

 

Det tog inte lång tid innan jag konstaterade att det var 10 minuter sedan jag skickat mitt meddelande till Carly och hon hade inte svarat. Hon brukade jämt svara inom några sekunder, 2 minuter om hon hade druckit något. Nu började jag bli orolig. Jag visste att hon inte var här nära folkmassorna, så jag bestämde mig för att gå på en väg som ledde ner till en liten dal med massor av träd.

Jag stoppade händerna i fickorna och försökte hålla tankarna om vad som kunde vara där ute, borta när jag insåg hur mörkt det var.

 

Hur kunde Carly bara försvinna sådär? Blev hon verkligen så upprörd över att jag inte tyckte det var så stort att Danger pratat med mig, som hon tyckte? Eller kunde det vara något annat? Kanske var det några som ville att hon skulle följa med någonstans...men då skulle hon ju ha sagt till mig innan hon lämnat mig.

 

Jag suckade frustrerat. Mitt huvud hade börjat surra allt mer, ju mer dom tre ölen jag druckit började verka. Löven som flög omkring hjälpte inte ett dugg. När det kändes som att jag blev allt mer snurrig såg jag, som tur var, en grupp av människor inte så långt bort på stigen.

Jag tänkte inte mer på det utan fortsatte gå mot dom. Jag kände den kalla vinden slå mot mig och jag kollade försiktigt upp mot gruppen som stod lite längre fram. Då noterade jag att det inte var någon vanlig grupp som stod framför mig. Dom bar rött och svart och vad jag kom ihåg från Carly's tal så var det denna grupp av människor Carly varnat mig om.

Danger's gäng.

 

Jag kände hjärtat pumpa hårt i bröstet på mig då jag försiktigt rörde mig mot träden, för att göra mig så liten och osynlig som möjligt. Jag försökte hålla mig lugn, jag var ju vid träden nu.

- You're in a lot of shit, Parker. Hörde jag en mörk röst säga, samtidigt som magen gjorde en kullerbytta och mina handflator blev fuktiga.

- I'm...I'm sorry...Killen som den mörka rösten pratade med började stamma. Hans ton var skakig och det fick honom låta så sårbar i mina öron, vilket fick mig att krypa ihop.

- Sorry doesn't cut it anymore. You had your chances and still turned out with shit. We gave you three more weeks and you still couldn't find the time to get the money?

- Please, I just need a little more time-

- Well, you're time has passed, buddy.

Jag kände att min kropp stelnade till och jag kikade fram bakom trädet precis för att se ett skott avfyras, en kropp falla till marken som färgades röd av en äcklig vätska...

 

Vad i helvete var det som hände?!

 

 

___________________________________________________________________________________________

 

Det var fredagkväll och jag hade som vanligt inget att göra med mitt trista liv. Förutom att kolla på tv, sitta vid datorn eller kolla ifall jag fått något meddelande på mobilen - trots att inkorgen ofta var tom. Trött och irriterad gick jag upp till mitt trista rum där jag inte heller hade något vettigt för mig.

Jag slängde mig på min obäddade säng med huvudet före ner i lakanen. Jag lät skriken komma, ner i kudden. På så sätt lät jag frustrationen komma ut. Varför kunde inte jag få vara som normala människor? Va? Är det så mycket begärt? Bara kunna gå ut och leva livet?

 

Men så slog det mig än en gång, det var inte sådant jag gjorde. Jag var född och uppfostrad som kristen. Jag skulle respektera min kropp, min karma och Gud vakade över varje steg jag tog.

Ifalll mina föräldrar skulle komma på mig med att gå ut och göra saker som normala tonåringar gör, så skulle jag bli inlåst på rummet i några veckor, om inte mer. Det skulle inkludera ingen tv, dator eller mobil - det enda som jag kan relatera till hur jag vill leva.

Så det är nog bäst att jag stannade här och sörjde i hela mitt liv då. Ja, kanske....dö här.

 

Det var som att gudarna hört mig gråta inombords, för plötsligt fick jag tre sms som alla handlade om samma sak: Block-fest, inatt. Vid midnatt, Richmond. Alla är välkomna.

Jag kände att spänningen gav mig fjärilar i magen och hoppade snabbt ur sängen. Jag sneglade på klockan och såg att den var halv elva. Vilket gav mig en och en halv timme att bli redo, och snygg. Eller ja, iallafall så snygg jag kunde bli...

Jag vet inte varför jag fick denhär äventyrskänslan just ikväll, men jag älskade den. Den gav mig en helt ny känsla för livet, för att leva. Efter att jag tänkt på vad som skulle hända ifall mina föräldrar kom på mig så var jag fortfarande övertygad. Jag skulle göra det otänkbara - smyga ut.

 

Jag sprang in till badrummet, lät kläderna nudda golvet och hoppade in i duschen, efter att vattnet blivit varmt. Jag lät dom varma strålarna träffa min kropp.

När jag var klar virade jag en handduk runt min kropp innan jag sprang genom rummet till min garderob. Jag rörde runt allting där inne, jag kunde inte fatta att jag inte hade något alls som passade till festen. Men sedan såg jag ett par tighta jeans, en vid, vit tröja som slutade lite ovanför magen och en läderjacka över det. Ja, det var absolut dessa kläder jag letat efter! Jag visste inte ens att jag hade domhär kläderna, men jag klagade absolut inte. Gud vad tydligen på min sida idag och den här gången skulle jag verkligen utnyttja det.

Jag lät snabbt handduken falla till golvet innan jag tog på mig en bh och trosor innan jeansen, tröjan och jackan åkte på. Jag drog på mig ett par strumpor och stoppade fötterna i mina svart/vita converse.

 

Jag såg verkligen fin ut, ifall jag får säga det själv, när jag kollade mig snabbt i spegeln. Jag kände mig levande, modern, fräsch och jag älskade varje sekund av det.

Nu var det dags för sminket, så jag sprang bort till badrummet igen och drog ut mitt sminkkit och kollade igenom allt jag hade innan jag placerade ett tunt lager med ljus ögonskugga på mina ögonlock innan jag rättade till småfel i ansiktet med en foundation. Därefter så satte jag ett lager med mascara på ögonfransarna innan jag gjorde mina läppar glansiga med ett läppglans. Jag var redo att åka!

 

Jag satte ner telefonen i jeansen innan jag sakta gick på tå i hallen. Jag visste precis var golvet knakade och undvek dessa ställen. Jag kom nerför trappan och ut genom ytterdörren utan att någon hörde eller märkte att jag var borta.

När jag kände den svala kvällsbrisen mot kinderna så var det något som växte inom mig. Den nya jag, och jag kunde knappt tro att jag faktiskt skulle lämna området runt vårt hus för att gå till en fest. Men det var värt det, absolut värt det!

 

Jag gick nerför vägen, korsade körfiler och höll blicken på vägen. Richmond var inte alltför långt bort från vårt hus, vilket var en stor bonus. Precis när jag skulle vända runt ett hörn för att fortsätta ner på Jefferson Street så börjar mobilen i fickan vibrera.

Jag öppnade mobilen och kastade en blick på displayen, det var ett meddelande från min yngre bror. Fan...

From: Dennis

Jag himlade med ögonen och skrev tillbaka.

Jag log från öra till öra, jag visste att jag hade honom precis där jag ville. Jag fick ett till sms, jag visste att jag vunnit detta.

 

Precis när jag skulle släppa ner telefonen i fickan igen så vibrerade den igen. Denna gång var det ett meddelande från min bästa kompis Carly.

Jag log när jag skickade iväg det.

 

Och därmed var konversationen slut. När jag kollade upp så såg jag att jag äntligen var framme vid Richmond. Till min förvåning så hade alla som jag kände, och inte kände, en rolig kväll. Alla dansade, sjöng, skrattade, drack och framförallt rökte.

- Well, this is definitley something, småskrattade jag för mig själv innan jag försökte ta mig igenom folkmassan för att hitta Carly.

- Wow, you actually made it! jag vände mig om och såg Carly stå där med ett leende på läpparna och två öl i händerna.

- I told you I would, log jag tillbaka och Carly skrattade.

- Yeah, but  didn't actually think you were telling the truth.

- Oh, tanks best friend, sa jag ironiskt och hon räckte ut tungan innan hon gav mig en öl.

- Anytime.

- Wait, what's this for? Jag lyfte handen och kollade på den okända drycken. Innan jag misstänksamt kollade på Carly  för att se att hon kollade på mig som att jag var galen.

- It's beer?

- I know that. What I meant to say was why did you give it to me? jag kollade på henne med höjda ögonbryn.

- You want to let loose right? Well, here you go. You can start by drinking a beer and being a normal teenager for once. You only live once Kels, live it to its fullest. Especially tonight.

Jag ryckte på axlarna innan jag förde glaset mot läpparna innan jag lutade huvudet bakåt och lät den vidriga vätskan rinna ner i halsen.

- Ew!

- Daaamn, sa Carly med stora ögon. You sure know how to chug that shit. Hon log och virade sin arm runt mina axlar. I'm proud.

- You're crazy Carly. You know that? Jag kikade upp på henne med ett roat flin.

- I get that a lot, it's who I am, svarade hon självsäkert innan vi både brast ut i skratt.

 

- Nice going, shawty.

Jag vände mig nyfiket om för att se vem som pratade och såg en kille med brunt hår stå bakom mig. Han kollade på mig med ett stort flin på hans fylliga läppar. Han tog av sig sina solglasögon och avslöjade sina ljusa karamellbruna ögon.

Jag höjde ett ögonbryn och svalde saliven som börjat komma på grund av nervositet. Jag fuktade nervöst läpparna med tungan. Carly's naglar grävde sig in i min arm och jag försökte kontrollera ansiktet, så att det inte skulle vrida sig av smärtan.

- Ugh, thanks?

- I give ya props for downing that so quick. Han ignorerade mitt förvirrade ansiktsuttryck och fortsatte med sitt. Usually girls around here don't know how. I'm impressed.

Han blinkade med ena ögat innan han satte på sig glasögonen igen. Han, mer eller mindre, knuffade sig förbi oss och en grupp med killar följde honom. Dom försvann in i havet av människor.

 

- Ow, muttrade jag och drog bort Carly's hand från min hud. Jag gnuggade försiktigt över det ömma området på armen. You didn't have to grab me like that you know.

- Oh my god... andades Carly, helt i sin egen värld. Så jag knäppte med fingrarna framför hennes ansikte.

- Earth to Carly! Nu vinkade jag handen framför hennes ansikte. What's wrong with you?

Plötsligt kom hon tillbaka till verkligheten och hon vände sig mot mig med stora ögon.

- Did you know who that was? gapade hon.

Jag kollade mig generat runt människorna som festade, innan jag vände min uppmärksamhet tillbaka till Carly.

- Was I supposed to?

- Are you serious? Hon slog till mig på armen.

- Ow, again! Jag backade undan och gnuggade försiktigt armen, igen. Did you loose your mind? Because I'll help you find it.

- I'm not kidding Kelsey, svalde hon. Hennes klump i halsen rörde sig neråt.

- Me neither Carly. What's up with you? Am i supposed to know who that is? Jag rynkade pannan så mycket att ögonbrynen nästan möttes i mitten.

- That's Danger...andades hon skakigt ut. He's the most talked about kid in this town. He's done shit no one can even dream about. He's the leader of the bulls pack, the gang?

Jag ryckte på axlarna - jag hade fortfarande ingen aning om vad eller vem hon pratade om.

Hon stönade.

- You know the ones who walk around with the red and black colors? När jag fortfarande undrande kollade på henne så hon:

- As corny as it sounds, they run this town Kels. You just talked to the head of the pack.

Ju mer jag förstod, desto med växte klumpen i magen. Det var absolut inte såhär jag hade tänkt mig, när jag tänkt att vi skulle ha kul...

 

___________________________________________________________________________________________

 

 

Här kommer jag översätta den till svenska, då det verkar vara många som vill läsa den svenska versionen.

Jag tänker inte översätta ordagrant, då det ofta blir konstigt i vissa sammanhang.

 

Ska försöka uppdatera minst 2-3 gånger i veckan, men bli inte allt för besvikna ifall det inte blir så.

All kopiering av text, design, översättning osv är ej tillåten.

 

Namnet "bieberdanger" blev bara för att fanficen heter Danger, och den handlar om Justin Bieber. Tyckte att "justinbieberdanger.blogg.se" blev för långt och "bieberdanger" lät bättre än "justindanger" :)

 

Remember:

Mer kommentarer - mer uppdatering! ;)