Gud hade verkligen andra planer för mig ikväll...för jag hade verkligen inga avsikter för det som hände. Allt jag ville var att hänga med min vän Carly och för en gångs skull ha riktigt kul, men nej. Gud förbjuder mig att göra någonting, förutom att få all den lycka jag längtat efter, för att sedan se den glida iväg mellan fingrarna på mig. Ja, ingen lycka för mig inte, därför är mitt liv som det är.

 

Det tog mig en stund innan jag kopplade ihop vad som faktiskt hänt... Chocken sköt igenom mina ådror den sekunden jag såg blodet droppa från huvudet, på killen som livlöst fallit till marken. Min mage vred sig av skräck, jag bet hål på läppen och min hand åkte direkt upp till munnen för att förhindra ett högt skrik.

Jag kunde inte andas, jag kunde inte röra mig och jag kunde inte slita blicken från vad som hände framför mig. Mina knän var som gele, dom satt nästan fast på den leriga marken.

Jag hörde prasslet av löven och ett oväsen. Det fick mig att kolla upp, rakt in i Danger's ansikte. Jag mötte hans ögon då han såg mig och jag paniken kom flygande mot mig.

 

Min strupe drogs ihop och jag började skaka på huvudet. Jag ville berätta att jag inte såg någonting alls, men han viskade snabbt något till dom som stod runt honom innan han målinriktat siktade stegen mot mig. En vild röst i huvudet skrek att jag skulle springa, men jag ville verkligen inte riskera att bli skjuten. Dessutom var han antagligen snabbare än mig... När han kom fram slingrade han sin arm runt min midja och jag flämtade när han lätt kastade mig över axel och började obekymrat gå. Allt hände så snabbt och jag var i chocktillstånd så jag fattade verkligen inte vad som hände förren jag satt i ett passagerarsäte.

Om jag var rädd för någon minut sedan så var jag absolut skräckslagen nu.

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var ensam, så jag bara satt där i väntan på en idé. Försiktigt sneglade jag runt för att se något föremål som kunde sätta mitt liv i fara. Kanske en kniv? En bomb? En till pistol...? Men jag såg ingenting. En liten lättnad sköljde över mig och jag andades försiktigt ut. Men lättnaden försvann väldigt snabbt då dörren till förarsätet öppnades. Självaste Danger satte sig bredvid mig. Han såg inte alltför nöjd ut.

 

Utan att säga ett ord startade han bilen och började rulla ut från stället bilen stått parkerad. Plötsligt ryckte min kropp till och hjärnan började fungera.

- Wh...where are you taking me? Are you going to...kill me? Oh god, please I don't want to die... mumlade jag väldigt obekvämt medan tankarna strömmade genom huvudet. Bilder kom också upp, min styckade kropp i skogen där ingen skulle hitta dom...

- Be quite, will ya? Han avbröt mig och hans röst var inget annat än bitter, vilket fick mig att genast sluta prata och jag höll tyst.

Det blev en otroligt tryckt spänning och jag började plocka med fingrarna och bet mig i läppen för att förbli tyst. Men jag kunde verkligen inte hjälpa det, jag var tvungen att veta vad som höll på att hända.

- Hey, uhm...Danger? Mentalt gav jag mig själv ett slag i ansiktet, något dummare än detdär kunde jag iallafall inte säga... Dude, whatever your name is. Sorry to burst your bubble or anything, but I really have to get home... It's late as it is, and when my parents find out that I snuck out, I will be dead. Literally.

Det enda jag fick som svar var ett litet skratt, vilket fick mig att rynka pannan.

- What's so funny?

- You.

Han fortsatte snegla i sidospegeln på bilen med ett flin på läpparna, när han kollade på mig i knappt en sekund innan han fortsatte kolla på vägen.

- Me? Jag kliade mig generat i nacken. What about me?

- You're in a car with someone you just saw commit a murder yet all you can think about is getting in trouble...by your parents? Han kollade på mig nu, med full uppmärksamhet när jag nervöst svalde salivet som började samlas i munnen.

- Uhm, well, you see, my parents are far more scarier than you. Trust me when I say, you got nothing on them when it comes to scaring someone. Besides you clearly have your reasons yo what you do and that's fine. I don't care as long as I stay alive. But that won't happen if my parents find out I'm gone.

- You are one confusing chick, let me tell you, skrattade han medan han kollade i sidospegeln ännu en gång.

- Yeah, well you aren't one easy walk on the park, either, muttrade jag innan jag satte handen under hakan och vilade armbågen mot armstödet.

- You don't even know me, protesterade han.

- I know enough and saw enough to know you spell trouble, erkände jag och bet mig i läppen.

- I'm guessing you heard about me then? han rynkade pannan när jag vände på huvudet för att kolla på honom för första gången under bilresan.

- Yup, more than I wanted to. Believe me.

- And you believe them? Han snörpte lite med munnen och fortsatte ha blicken på vägen nu när han bytte körfält. Han höll fortfarande med sin högra hand längst ner på ratten och den vänstra armen hängde kvar över ratten när han grävde lite i fickan på sin läderjacka.

- No... jag kom ihåg det lilla grälet med Carly på festen. Men jag påminde mig själv, jag hade sett honom döda en levande person...

- Good.

Han drog fram ett cigarettpaket ur fickan och tog fram en cigarett, placerade den mellan läpparna innan han tände den och stoppade tillbaka paketet i fickan.

- Because I'm sure the truth is far more worse.

Han blåste ut en perfekt runt liten ring av cigarettrök.

 

___________________________________________________________________________________________

Detta var ett lite kortare kapitel, men hoppas ni gillar det.

Kommer börja översätta dialogerna på måndag. Ska bort över helgen och har redan fixat dom tidsinställda inläggen - där dialogerna fortfarande är engelska. Tror också jag kommer börja med lite bilder o så...

 

Alltså kommer det 3 tidsinställda inlägg utan kommentarsgränser, men släng gärna iväg en iallafall! :)